Att höja ribban, eller sänka den...
Visst fixade jag kustskepparexamen galant på första försöket, även om jag nästan inte tänkte ta mig till provtillfället alls i ren nervositet. I efterhand känns det inte så viktigt, men där och då var det oerhört stort. Jag ville inte att storleken på vår nya båt vid ett framtida båtbyte kanske rent av skulle avgöras utifrån om jag får framföra ett skepp (båt med mått större än 12 x 4 m), eller inte. Det var också skönt att få ett kvitto på att inhämtad kunskap under åtskilliga kursvinterkvällar fastnat.
Sommaren kom och den blev den svalaste i mannaminne. Nu var det var dags att "ta ut svängarna lite" med vår kära Harmony. Troligen skulle detta bli den sista semesterseglatsen med henne, för under vår färd tillbaka igen var planen att lägga ut henne för försäljning på nätet.
Förra sommaren seglade vi ett varv runt Åland och i september året innan till Gotland tur och retur, båda gångerna i kombination med kringdrällandet i Stockholms skärgård, förstås.
Nu ville vi testa våra gränser och vårat intresse ytterligare, så vi gav oss därför iväg på en dryg månads segling från Västerås via Sandhamn till Estland - Lettland - Fårösund och sen tillbaka till Stockholm och Västerås igen. Totalt blev det lite över 800 sjömil på en dryg månad.
Vad som var helt nytt för oss var att nattsegla och även om det inte blir särskilt mörkt under sommarnätterna på våra breddgrader kändes det nytt och spännande, en utmaning helt enkelt.
Tanken var också att vi skulle segla i skift och se hur det fungerade under överfarten till Estland, men min käre man hade lite svårt att släppa kontrollen när det blev nästan alldeles mörkt och vågorna slog hårt mot ruffen i fören, där han försökte sova.
Allt gick över förväntan, både seglingen och hur båten uppförde sig, men även våra intryck av de olika destinationerna vi kom till och hur vi samarbetade med varandra. Långa avstånd mellan de olika hamnarna i en tvärgrund och öfattig estnisk skärgård gjorde att dagsetapper på 30-40 sjömil mellan hamnarna snart var en "piece of cake". I hamn nummer två hade vi precis bara hunnit förtöja båten och hällt upp en "Skål och välkommen till Hapsaalu"-whisky när vi från bryggan hörde ett
"Men är det inte Anki?!" Döm om vår förvåning när en av våra båtklubbskompisar från Kedjeön i Mälaren stod på bryggan tillsammans med en väninna - och vi som inte hade en aning om att de ens skulle segla till Estland! Vi hängde med dem och resten av deras resesällskap på restaurang i den mysiga lilla staden den kvällen - och det var märkligt hur världen krympte lite igen!
Vi hade tur med vädret under hela vår segelsemester, även om det aldrig blev någon direkt sommarvärme. Nya platser med spännande kulturupplevelser i form av möten, mat, musik, byggnader, opera, marknad och stadsvandringar gjorde hela resan till ett enda långt äventyr.
De jobbiga incidenterna som uppstod var få och drabbade mest mig. En dag till exempel när Janne plockade ner genackern och jag styrde båten var vinden lite stökig, så jag slog i mitt knä ordentligt i skotvagnen i skotskenan. Det blev ett djupt jack och det var tur att Janne helt nyligen hade gått "sjukvård ombord"-kurs med Oceanseglarklubben, för snabbt plockades sårrengöring och sårtejp fram och jag var "lagad" på ett litet kick. Såret hade säkerligen sytts om vi varit i land, men det läkte fint och det var skönt att se hur cool Janne var i en sådan situation.
Vid överfarten mellan Lettland och Fårösund var jag hemskt sjösjuk hela dagen och var tvungen att både kräkas och kissa i en hink i sittbrunnen. Mannen var tapper som fick sköta hela överfarten själv timme efter timme i goda vindar, vi var uppe och nosade på 10 knop under den senare delen av färden. Att lära sig hur man själv eller ens partner fungerar i halvextrema situationer som denna är nyttigt. Vi båda lärde oss att jag blir som en mussla, tyst och inåtbunden, när jag mår illa. Jag provade både med "åksjukearmband" och calma (tuggummi) men inget av dessa fungerar på annat sätt än att jag blir trött. Helst vill jag bara sova - och då helst med vinden i näsan - men mår jag för illa för att blunda blir det grymt jobbigt. Till nästa långsegling ska jag fixa receptbelagd medicin och se om det fungerar bättre.
Nu är det snart november och Harmony är upplagd på land. Hon har fått en ny bra plats, blivit tömd på allt som kan ta skada av kylan och fått presenning över sig. I vår provar vi att sälja henne för byte till en annan lite större båt, men det är med ett visst mått av sorg i själen då hon har blivit en trygg och älskad följeslagare på våra semestrar till sjöss de senaste åren. Varför vi vill byta båt har sin enkla förklaring i att vi vill ut på större vatten och vara borta längre. För varje segelsäsong som går känner vi att vi vill höja ribban... Eller kanske vi rent av sänker den, för vad som är möjligt? :O)
Sommaren kom och den blev den svalaste i mannaminne. Nu var det var dags att "ta ut svängarna lite" med vår kära Harmony. Troligen skulle detta bli den sista semesterseglatsen med henne, för under vår färd tillbaka igen var planen att lägga ut henne för försäljning på nätet.
Förra sommaren seglade vi ett varv runt Åland och i september året innan till Gotland tur och retur, båda gångerna i kombination med kringdrällandet i Stockholms skärgård, förstås.
Nu ville vi testa våra gränser och vårat intresse ytterligare, så vi gav oss därför iväg på en dryg månads segling från Västerås via Sandhamn till Estland - Lettland - Fårösund och sen tillbaka till Stockholm och Västerås igen. Totalt blev det lite över 800 sjömil på en dryg månad.
Vad som var helt nytt för oss var att nattsegla och även om det inte blir särskilt mörkt under sommarnätterna på våra breddgrader kändes det nytt och spännande, en utmaning helt enkelt.
Tanken var också att vi skulle segla i skift och se hur det fungerade under överfarten till Estland, men min käre man hade lite svårt att släppa kontrollen när det blev nästan alldeles mörkt och vågorna slog hårt mot ruffen i fören, där han försökte sova.
Allt gick över förväntan, både seglingen och hur båten uppförde sig, men även våra intryck av de olika destinationerna vi kom till och hur vi samarbetade med varandra. Långa avstånd mellan de olika hamnarna i en tvärgrund och öfattig estnisk skärgård gjorde att dagsetapper på 30-40 sjömil mellan hamnarna snart var en "piece of cake". I hamn nummer två hade vi precis bara hunnit förtöja båten och hällt upp en "Skål och välkommen till Hapsaalu"-whisky när vi från bryggan hörde ett
"Men är det inte Anki?!" Döm om vår förvåning när en av våra båtklubbskompisar från Kedjeön i Mälaren stod på bryggan tillsammans med en väninna - och vi som inte hade en aning om att de ens skulle segla till Estland! Vi hängde med dem och resten av deras resesällskap på restaurang i den mysiga lilla staden den kvällen - och det var märkligt hur världen krympte lite igen!
Vi hade tur med vädret under hela vår segelsemester, även om det aldrig blev någon direkt sommarvärme. Nya platser med spännande kulturupplevelser i form av möten, mat, musik, byggnader, opera, marknad och stadsvandringar gjorde hela resan till ett enda långt äventyr.
De jobbiga incidenterna som uppstod var få och drabbade mest mig. En dag till exempel när Janne plockade ner genackern och jag styrde båten var vinden lite stökig, så jag slog i mitt knä ordentligt i skotvagnen i skotskenan. Det blev ett djupt jack och det var tur att Janne helt nyligen hade gått "sjukvård ombord"-kurs med Oceanseglarklubben, för snabbt plockades sårrengöring och sårtejp fram och jag var "lagad" på ett litet kick. Såret hade säkerligen sytts om vi varit i land, men det läkte fint och det var skönt att se hur cool Janne var i en sådan situation.
Vid överfarten mellan Lettland och Fårösund var jag hemskt sjösjuk hela dagen och var tvungen att både kräkas och kissa i en hink i sittbrunnen. Mannen var tapper som fick sköta hela överfarten själv timme efter timme i goda vindar, vi var uppe och nosade på 10 knop under den senare delen av färden. Att lära sig hur man själv eller ens partner fungerar i halvextrema situationer som denna är nyttigt. Vi båda lärde oss att jag blir som en mussla, tyst och inåtbunden, när jag mår illa. Jag provade både med "åksjukearmband" och calma (tuggummi) men inget av dessa fungerar på annat sätt än att jag blir trött. Helst vill jag bara sova - och då helst med vinden i näsan - men mår jag för illa för att blunda blir det grymt jobbigt. Till nästa långsegling ska jag fixa receptbelagd medicin och se om det fungerar bättre.
Nu är det snart november och Harmony är upplagd på land. Hon har fått en ny bra plats, blivit tömd på allt som kan ta skada av kylan och fått presenning över sig. I vår provar vi att sälja henne för byte till en annan lite större båt, men det är med ett visst mått av sorg i själen då hon har blivit en trygg och älskad följeslagare på våra semestrar till sjöss de senaste åren. Varför vi vill byta båt har sin enkla förklaring i att vi vill ut på större vatten och vara borta längre. För varje segelsäsong som går känner vi att vi vill höja ribban... Eller kanske vi rent av sänker den, för vad som är möjligt? :O)
Kommentarer
Skicka en kommentar