När blir tankar drömmar? Och drömmar planer?
Frågeställningen har tassat runt i mitt huvud ett tag nu;
När byter en tanke form? Jag vet att hela mitt system skrek "Nej, jag vill inte styra hemåt igen!" efter den där första semestermånaden på sjön, sommaren för snart fem år sen. Jag kände mig nedstämd och melankolisk i Mälaren på vägen hem till Västerås, äventyret höll ju på att ta slut och jag saknade redan de underbara öarna i Stockholms yttre skärgård där vi njutit kopiöst. Janne skrattade och var nöjd över att jag, landkrabban, trivdes så bra ombord på hans lilla pärla, en trettiofots scampi med namnet Mollie. Redan där och då sa jag lite uppfordrande "Vi skiter i det, vi åker inte tillbaka!
Vi vänder och styr ut igen!" och kanske var det precis där och då tanken blev till en dröm?
För knappt två år sedan bytte vi upp oss till en underbar mörkblå Hanse 331, med det ljuvliga namnet Harmony. Fortfarande var drömmen vag och konturlös och mera min än mannens. "Jag vill inte styra hem!"-känslan fanns dock kvar där i slutet av varje segelmånad. Första året seglade vi till Gotland tur och retur i september och var alldeles ensamma både mitt ute på havet och i Visby hamn - och i hela Stockholms skärgård. I fjol sommar tog vi ett helt varv runt Åland följt av norra delen av Stockholms skärgård, med Arholma, Själbottna och Fejan som nya favoriter. Vi hade barn och kompisar som hälsade på under färden och visade dem några av våra juveler sedan tidigare år, t ex Rödlöga.
Sommaren avslutades med segling i Kroatien med vänner i hyrbåt. Redan första dagen hängde vi i tampar med fendrar efter båten och njöt av det klarblåa Medelhavet. Nya mysiga byar och lata dagar i solen ombord gav mersmak, nu sa vi alla unisont "Vi vill inte åka hem!" den sista dagen och vi pratade om att begå myteri och vägra lämna tillbaka hyrbåten.
Kanske var det där någonstans drömmen började ta form och inta konturerna av en plan? Janne började äntligen förstå att jag menade allvar och hans längtan hade också vaknat nu. Fanns det en möjlighet ändå att göra det som först verkat så avlägset och orimligt; att bara släppa allt - d v s jobb & ansvar - och bara sticka? Han anmälde sig till en kurs hos oceanseglarna och i januari började han åka till Stockholm en kväll i veckan för att lära sig allt man behöver kunna om långfärdsbåtar, byråkrati, tidvatten, sjukvård ombord, navigation, meterologi m m, m m. Samtidigt gick jag först förarbeviskursen här i stan, som nu följs av kustskepparkursen.
Ibland nyper jag mig i armen och undrar "Hur gick det här till?" när jag sitter och räknar ut kurser på sjökortet, med hänsyn tagen till avdrifter och deviation, strömmar och missvisning. För nu är det ju ingen dröm längre, utan en plan. Den har fortfarande inte fått några riktigt fasta konturer, men vi har ändrat ord som om till när och insett att vi behöver byta båt igen innan vi ger oss av på det stora äventyret. Hur vacker hon än är vår Harmony, så är hon inte byggd för stora hav. Hon har uselt med stuvutrymme till allt man behöver ha med sig ombord på en långseglats, så till hösten är det dags att leta rätt på en värdig ersättare för henne. Det lutar åt en något större och lite äldre svenskbyggd båt, men innan dess ska vi segla till Estland i sommar och prova på att nattsegla för första gången. Landkrabban ska ut på de stora haven i framtiden! Vem hade trott det? 😃
När byter en tanke form? Jag vet att hela mitt system skrek "Nej, jag vill inte styra hemåt igen!" efter den där första semestermånaden på sjön, sommaren för snart fem år sen. Jag kände mig nedstämd och melankolisk i Mälaren på vägen hem till Västerås, äventyret höll ju på att ta slut och jag saknade redan de underbara öarna i Stockholms yttre skärgård där vi njutit kopiöst. Janne skrattade och var nöjd över att jag, landkrabban, trivdes så bra ombord på hans lilla pärla, en trettiofots scampi med namnet Mollie. Redan där och då sa jag lite uppfordrande "Vi skiter i det, vi åker inte tillbaka!
Vi vänder och styr ut igen!" och kanske var det precis där och då tanken blev till en dröm?
För knappt två år sedan bytte vi upp oss till en underbar mörkblå Hanse 331, med det ljuvliga namnet Harmony. Fortfarande var drömmen vag och konturlös och mera min än mannens. "Jag vill inte styra hem!"-känslan fanns dock kvar där i slutet av varje segelmånad. Första året seglade vi till Gotland tur och retur i september och var alldeles ensamma både mitt ute på havet och i Visby hamn - och i hela Stockholms skärgård. I fjol sommar tog vi ett helt varv runt Åland följt av norra delen av Stockholms skärgård, med Arholma, Själbottna och Fejan som nya favoriter. Vi hade barn och kompisar som hälsade på under färden och visade dem några av våra juveler sedan tidigare år, t ex Rödlöga.
Sommaren avslutades med segling i Kroatien med vänner i hyrbåt. Redan första dagen hängde vi i tampar med fendrar efter båten och njöt av det klarblåa Medelhavet. Nya mysiga byar och lata dagar i solen ombord gav mersmak, nu sa vi alla unisont "Vi vill inte åka hem!" den sista dagen och vi pratade om att begå myteri och vägra lämna tillbaka hyrbåten.
Kanske var det där någonstans drömmen började ta form och inta konturerna av en plan? Janne började äntligen förstå att jag menade allvar och hans längtan hade också vaknat nu. Fanns det en möjlighet ändå att göra det som först verkat så avlägset och orimligt; att bara släppa allt - d v s jobb & ansvar - och bara sticka? Han anmälde sig till en kurs hos oceanseglarna och i januari började han åka till Stockholm en kväll i veckan för att lära sig allt man behöver kunna om långfärdsbåtar, byråkrati, tidvatten, sjukvård ombord, navigation, meterologi m m, m m. Samtidigt gick jag först förarbeviskursen här i stan, som nu följs av kustskepparkursen.
Ibland nyper jag mig i armen och undrar "Hur gick det här till?" när jag sitter och räknar ut kurser på sjökortet, med hänsyn tagen till avdrifter och deviation, strömmar och missvisning. För nu är det ju ingen dröm längre, utan en plan. Den har fortfarande inte fått några riktigt fasta konturer, men vi har ändrat ord som om till när och insett att vi behöver byta båt igen innan vi ger oss av på det stora äventyret. Hur vacker hon än är vår Harmony, så är hon inte byggd för stora hav. Hon har uselt med stuvutrymme till allt man behöver ha med sig ombord på en långseglats, så till hösten är det dags att leta rätt på en värdig ersättare för henne. Det lutar åt en något större och lite äldre svenskbyggd båt, men innan dess ska vi segla till Estland i sommar och prova på att nattsegla för första gången. Landkrabban ska ut på de stora haven i framtiden! Vem hade trott det? 😃
#iallavindar
SvaraRadera#detstoraäventyret
#landkrabban
#segla